.

Jag har aldrig accepterat att du är borta. Det har gått 37 dagar sen du somnade in. Jag har fortarande plågsamma bilder i huvudet som gör att jag inte kan somna. Det är där, samma bildspel spelas upp varje kväll. Det gör så ont, i kroppen, i hjärtat. Det är obeskrivligt. Att bära på all den här sorgen. Att försöka vara stark när folk ser en. Du förstod så väl, jag har ingen häst längre. Jag har bara haft dig som min häst, du är min, nej.. du var min. Jag kunde inte ha haft en bättre häst och vän än dig. Jag försöker tänka tillbaka på allt bra, när du tog hand om mig, alla gånger vi red ut, och när vi badade, all glädje, allting. Det är så svårt, man tappar lätt kontrollen och låter tankarna glida iväg. Jag försöker verkligen vara stark. Men det är så svårt. Jag kan ínte acceptera något, jag kan få stunder då jag bara vill gråta och glömma. Gömma mig under täcket, somna där och vakna när jag vet att jag får träffa dig igen. Du var och är min bästavän. Vi kommer att ses igen. Det är bara extra jobbigt nu, för jag är känslig. Då hade det varit lättare om du var vid liv, andades här. Nu får jag bilder i huvudet. Bilden som kommer upp är när jag är på ica med min syster och köper dom absolut sista morötterna till dig. När vi sedan går upp till dig och hälsar på dig. Den var den sista kvällen jag såg dig vid liv. Jag gav dig morötterna och önskade att aldrig morgondagen skulle komma. Jag kramade om dig, viskade hur mycket jag älskade dig. Din lukt gör mig trygg. Jag skriver gör, för vi klippte av lite av din man och vi förvarar den nere i jennifers rum. När inte hon är där är jag där, luktar, försöker få in lukten i hjärnan. Jag har aldrig tröttnat på den trygga lukten, och det kommer jag aldrig göra heller. Jag vet bara inte vad jag ska göra den dagen det inte luktar någonting längre. Har ingen kraft nu längre. Har liksom ingen riktigt kämparglöd. Du var min kämparglöd, Du var så mycket mer än så. Får upp flera bilder i huvudet. Får just nu upp bilden när jag kollar på dig en sista gång den morgonen, hur jag vänder mig om. Ser hur då står där och väntar på din mat. Helt oskyldig, som du alltid är. Bara en helt perfekt 26 åring. Alla dom har tankarna, bara snurrar runt i mitt huvud. Dom kan spelas upp när jag sitter i ett klassrum. Det kan spelas upp när jag är med kompisar en helt vanlig kväll. Alla fredagar gör ont. Men jag vill inte säga något, för jag vill inte att folk ska se mig ledsen och jag kan inte släppa ut det mer än vad jag gör. Jag sitter här och skakar och gråter. Vart ska jag ta vägen och kan du inte komma tillbaka nu? Jag vill verkligen det. Jag vill ha en trygg plats i stallet, och min ända trygga plats var hos dig. 37 dagar. 37 dagar, vad finns det att säga? Min fina häst blev en ängel för 37 dagar sen. Ungefär vid halv 7 somnade han in. Det är helt sjukt, kom tillbaka. Jag gör verkligen vad som helst och mer. Vill inte förstå någonting. Vill inte gå vidare, jag vill bara inte gå runt med allting som en börda. 37 dagar, och det gör fortfarande lika ont. Allt svider till och min smärta har inte lättat. Nu på senaste dagarna har allt bara blivit värre. Kan du se mig? För jag vill se dig. Jag har sett dig en gång i min dröm. Då du sa hejdå. Men jag vill inte säga hejdå, jag är inte redo för att säga  hejdå och jag har aldrig varit det heller. Jag kommer inte kunna stå på egna ben. Det funkar inte. Jag hatar döden. Fyfan va jag saknar dig. Det gör så jävla ont så jag vet inte vad jag ska ta vägen. Känns som om jag skriver samma sak igen så får ta och börja avsluta texten. Fast en än gång kom det upp en bild. En bild på en kvinna som kommer med min älskade häst grimma och hans mathink. Det är då min mamma skriker nej. Det är då vi förstår att han inte längre levde. Det var det verkliga i det overkliga. Fan. Det är sånt jag går runt och bär på. Jerry, kom tillbaks. Visa att du fortfarande är en ande här. Så jag kan hitta din trygghet i stallet. Bara veta att du är där och håller mig sällskap. Det är så mycket jag saknar. Så mycket som gör ont, så mycket att var ledsen över, så mycket att släppa ut egentligen, så mycket att vara glad över. Det är sjukt. Jag fattar bara inte.

37 dagar
37 dagar sen du blev en ängel
37 dagar sen jag fick upp bilder i huvudet
37 dagar sen jag visst att jag aldrig mer skulle bli hel
37 dagar sen min bästavän inte andades längre
37 dagar och imorgon 38. fan